• Sitemap
  • Prenumerera

One Caucasus

2014.09.18

Women’s resource centers kontor i Yerevan var stängt i veckan. Så deras hårt arbetande volontär (undertecknad) bestämde sig för att ta ledigt en vecka från alla imitativ på och utanför kontoret. Detta stämde nämligen perfekt överens med en inbjudan att följa med en grupp Armeniska konstnärer till Georgien för att delta i festivalen One Caucasus med Utopianas fantastiska lastbil Transformer.

One Caucasus är ett initiativ som vill skapa en inspirerande och trygg plats för möten mellan unga personer från Armenien, Georgien och Azerbaijan. Det här var första året för festivalen som hölls i Tserakvi, en mycket liten by i Georgien med boende härstammande från alla tre länderna.
Jag skulle nog säga att det fungerade sådär. Mötet mellan bybor och festivalbesökare var något ansträngt, särskilt de kvinnliga volontärer jag träffade kände sig obekväma av den uppvaktning som detta innebar. De flesta av de volontärer jag träffade var dessutom hungriga och besvikna över bristande organisation. Min uppfattning är att festivalen inte riktigt är tydlig med huruvida det är en hierarkisk toppstyrd organisation eller om det är en festival som skapas av gräsrötterna, volontärerna och besökarna. Det här var dock första året och troligen har initiativtagarna fått en massa ny kunskap och idéer för hur det kan förbättras till nästa år, jag kommer gärna tillbaka. Gärna som volontär för att bygga upp festivalen på plats.

Vårt team anlände till festivalen dagen innan den startade tillsammans med Utopianas Transformer (culture on wheels) – en lastbil byggd för att kunna resa runt i regionen och transformeras till lite allt möjligt – en utomhusbio, en scen för musik eller framträdanden, en utställningslokal, en mötesplats eller något annat. Precis som i de flesta länder, men kanske ännu mer här, är huvudstaden den kulturella mittpunkten och Transformer är ett fantastiskt initiativ för att kunna ta kultur utanför huvudstaden, kultureliten och de vanliga besökarna. Vi använde den främst som festivalens chill-out område dagtid, utomhusbio för besökarna kvällstid och som sovplats för oss nattetid.

Jag har aldrig varit någonstans där det är lika lätt att lifta som här, det har hänt mer än en gång att jag inte ens hunnit sträcka ut tummen innan en bil stannar och frågar vart jag ska och om jag vill åka med. Vägen hem från festivalen blev kanske min mest bekväma resa någonsin, hela sträckan med en röd lastbil i sällskap av min armeniske vän Vardan och vår georgiske chaufför Genadiy.

DSC07289

En månad kvar till slutet av mitt volontärprojekt på COAJOQ. Nu är det regnssäsong, så jag tänkte dela med mig lite av mitt liv här i Canchungo, Guiné-Bissau.

Häromdagen kom jag hem och såg ett scenario som är, minst sagt, ovanligt i min vardag i Europa. En grupp av 30 energiska Mandjacokvinnor (mandjaco är den lokala folkgruppen i Canchungo) sjöng, dansade och spelade i en cirkel i mitten av COAJOQ:s innergård. ”De dansar för att tacka för regnet”, informerar min kompis som redan var där. Historien är att Mandjaco hade haft traditionen att dansa för regnet på den här platsen även innan COAJOQ byggde sitt kontor här. Så nu fortsätter kvinnorna dansa på samma plats, trots att omgivningen ändrades. Läs mer

My first week that I am here in Växjo , I have high impressions about Sweden, their cultural features.  Next will be my first activity with På ingång, I am so excited and impatient. Finally it was Tuesday, we had a lot of plans connected with our project.

Läs mer