• Sitemap
  • Prenumerera

Hej!

I två roliga och intressanta dagar har jag varit på ett projektmöte i Purchena, Spanien. Projektet är ett Grundtvigprojekt som heter “Books like acting” och målet med projektet är att fler ska få lust och möjlighet att läsa, med inriktning på målgrupperna äldre och personer med funktionsnedsättning.

Sju länder deltar i projektet och tillsammans blir det 7 möten, ett i varje deltagarland. Spanien är nummer 4 i raden. Från Sverige var vi fyra som åkte, jag  från Globala Kronoberg och två elever och en lärare från Värnamo folkhögskola.

Onsdag morgon begav vi oss mot Spanien, med en lång resdag framför oss. Fem transportfordonsbyten och 17 timmar senare befann vi oss i Purchena, redo för att stupa i säng. Och ja, det var exakt vad vi gjorde.

Torsdag morgon var mötets första dag och den inleddes mycket trevligt med spansk frukost, kaffe och en introduktion av alla i gruppen. Första punkten på dagordningen var studiebesök. Vi besökte Purchenas bibliotek, högstadieskolan och lågstadieskolan. Varje klass vi besökte hade förberett en liten kort presentation på engelska som några få utvalda stolt läste upp för oss. Imponerande!

Övriga dagen bestod av presentationer från alla länder, berättarövningar och mängder med god mat. På kvällen åkte vi till ett berättarmuseum som jag hade velat klona till Sverige på studs. Kreativiteten flödade ur väggarna och paret som ägde det hela var fantastiska berättare som hade skapat alla möjliga fantasifulla saker, allt från en tre meter lång Roal Dahl i papir mase till en sagokastrull full med sagor, allt för att locka en nyfiken till att höra mer. Om man inte har lust att läsa något när man kommer ut därifrån så blir mycket förvånad. Absolut en av höjdpunkterna på mötet. Torsdagskvällen var även den kväll som den internationella middagen ägde rum på, där jag fick smaka sangria för första gången!

På fredagen tog vi oss in till den större staden Granada, där vi fick en guidad tur genom staden, besökte stadsbiblioteket och tog tre miljoner gruppbilder med alla deltagare i gruppen.

Och det var även så seminariet avslutades. Med en gruppbild, kramar och lyckönskningar innan alla skingrades åt för att bege sig åt varsitt håll.

Tack Spainen och projektetet “Books like acting” för två intensiva och inspererande dagar i läsandes anda!

DSC_3384

 

DSC_3472

 

DSC_4094

/Sara

 

Renoverande i Brest
I Brest är husen gråa, långa och många. Under andra världskriget blev staden nämligen bombad och man behövde snabbt bygga upp den igen, så det fick bli många hyreshus, alla väldigt lika. Lätt att gå vilse och föga tilltalande för ögat, men det finns mycket här att hitta på. Förra helgen till exempel har det varit en liten keltfestival i staden, för området Bretagne (som Brest ligger i) har keltiskt ursprung. Lite som Irland kan jag tänka mig, fast på franska. Väldigt oväntat och mysigt!

Mitt namn är Filip, 19 bast och nybliven student. För nuvarande volonterar jag för en organisation vid namn ”Association Nationale Compagnons Bâtisseurs” med hjälp av Globala Kronoberg. Jag anlände för tre veckor sedan och 1,5 vecka återstår, så inte den längsta volontärtjänsten. Vårat säte i Brest heter ”Compagnons Bâtisseurs Finistère”, för det är området i Bretagne vi verkar i. Teamet består för nuvarande av 11: bossen, en miljöansvarig, tre ledare och sex volontärer – tre lokala från Brest och tre från utifrån. Compagnons Bâtisseurs är en organisation som hjälper folk renovera sina hem, förutsatt att deras inkomst är under en viss gräns. De får köpa materialen själva, men vi hjälper dem renovera. Det blir lite farande mellan högkvarteret och lägenheterna, men oftast är vi i samma lägenhet under en längre tid. Jobbigt bara när ägaren röker, vilket många (som steriotypen föreslår) faktiskt gör i Frankrike. Men man vänjer sig. Inte bara vid att många röker, utan allt – det var mäkta kämpigt att gå från att göra ungefär -3% om dagarna och vara uppe till tre på natten till att jobba från 9 till 18 varje dag, med ett dessutom väldigt fysiskt arbete. Var slutkörd vid dagens slut de första dagarna, och ända in på andra veckan kämpade jag mig fram genom att ideligen påminna mig själv om att ”snart är det lunch”. Nu flyger timmarna förbi och jag känner mig snarare full av energi än trött när jag traskar hemåt. Fast det måste man nästan, för det är en halvtimmas gångsmarsch mellan jobb och hem, och det finns ingen lokaltrafik med passande rutt. Men jag gillar det, och man kommer att uppskatta sin fritid mycket mer när man har så lite av den.
En sak jag finner jobbig är att det är svårt att kommunicera med folk. Antingen så kan de inte engelska eller så vill de inte prata engelska. Förutom Vincent (uttalas vannsan), han är grym på engelska. Men utan honom hade det inte funkat. Jag förväntade mig inte riktigt det, men nu har jag vant mig. De flesta kan lite i alla fall, så att man kan förstå varandra något, och annars går det genom kroppspråk ändå. Det handlar ju oftast bara om att få veta vilka sysslor man ska göra.
Jag tyckte det var väldigt svårt med ett språk utöver svenskan och engelskan under min skolgång, men engelska har jag alltid haft väldigt lätt för. Jag tänkte väl att det jag inte lade ner på ett extra språk kunde jag lägga ner på engelskan istället, och klara mig på det. För alla kan väl engelska, eller hur? Den här resan har varit som ett bryskt uppvaknande och jag har insett att man klarar sig inte överallt på bara engelska. Man kanske kommer långt, men man kan inte anta att folk i sitt eget hemland ska anpassa sig efter en själv. Jag tror att både Sverige och Frankrike är lite extrema (på varsinn sida av skalan), men att Frankrike nog är närmare verkligheten. I snitt är vi väldigt bra på engelska i Sverige och byter ofta språk om någon inte förstår, men i Frankrike är man väldigt obekväm med språket och föredrar att prata franska, oavsett om personen utifrån kan språket eller inte. Det handlar väl om hur bekväm man är med det, och vi svenskar har en lättare utgångspunkt, med bra utbildning i engelska, en massa amerikansk media, och sen själva språket i sig, som inte är så olikt engelskan. Nu känner jag mig mer motiverad att lära mig ett språk till, men vilket vet jag inte än.
Bor gör jag i en lägenhet inte alltför långt ifrån centrum. I min lägenhet bor även mina två colocataires, rumskamrater. Den ena heter Aafje och kommer från Holland och den andra heter Lucie och kommer från den franska staden Lille. De är båda lite äldre än mig, 23, men vi kommer överrens. De båda kommer även stanna här ett tag längre än mig, ett helt år faktiskt. I vårt hem har vi toalett, dusch, ett stort vardagsrum, kök och varsitt privat rum. Vi har dock lite problem. Hyresvärden har bestämt sig för att inte sätta på elementen än, så det är ganska kallt. Dessutom är spisen gasol, så det har man behövt vänja sig vid, och många lampor fungerar inte. Lite som ett smakprov på det fattiga studentlivet. Men jag tycker om det, även om det inte är alls som jag förväntade mig. Dock läste jag ju inte på så mycket om staden eller organisationen i förväg, men å andra sidan är jag ju bara här en månad. Trots att jag konstant är så medveten om att jag är här så kort drabbas man ändå hemlängtan, såklart. Speciellt på helgerna om man inte sysselsätter sig med något. Då kommer saknaden. Försöker skypa med familj och kompisar emellanåt, men man hinner inte riktigt med alla, det finns så mycket annat, och man vill ju vara här och nu också.
Utöver jobbet finns det som sagt mycket att hitta på. Vi har redan varit ute på flertalet pubar, vissa med irländskt tema och andra med bretagniskt. En kväll gick jag ut själv och hamnade i ett sällskap på fem fransmän, alla i 27-årsåldern. En av dem var också en så kallad ”metallskalle”, så vi ska antagligen på en konsert här i Brest innan jag åker. Maxat! En ännu häftigare grej är att Aafjes pojkväns far spelar i ett bretonskt folkband, och de firar 10-årsjubileum nu i helgen, så de ska spela på en fest-noz (bretonska för ”nattfestival”) lite norr om Brest, och vi ska dit! Det kommer bli så grymt, med folkdans och allt.
Tack för att ni ville läsa om mitt lilla äventyr. För den som själv planerar att äventyra kan jag rekommendera att man har saker och ting väl planerat och har bra koll innan man drar, det förenklar saker och ting. Om man nu inte är ute efter det oväntade, såklart. Jag skulle nog kunna rekommendera att lifta också, Aafje har gjort det i ett par år och det låter riktigt roligt och intressant. Ett sista visdomsord är att ni aldrig bör åka med air france, om ni inte vill ha en omständig resa förstås. (Ska inte gå in för mycket på det, men sjuhelvetes vilken resa. Och jag som aldrig rest själv innan. Nu klarar jag väl allt!)
En annan sak också. Ända fram tills igår har jag bara längtat efter att få träffa vänner och familj igen, men idag har jag en annan känsla. Jag känner att jag nu verkligen börja komma till ro. Jobbet är roligt, jag börjar vänja mig vid staden och framförallt känner jag att det börjar släppa mellan mig och Aafje & Lucie. Jag kommer sakna detta, att vara nån helt annanstans i en egen lägenhet med två vänner från nån helt annanstans. Jag får göra om detta nån gång. Och angående den ritade bilden så ska mina rummisar på ett möte nästa vecka där de ska representera Compagnons Bâtisseurs Finistère, så de gjorde en stor teckning med allas namn på. Jag är längst ner till höger! Fick en sverigeflagga och en zucchini för att jag är svensk och vegetarian.
Det var allt för mig, signing off!

Brest unnamed Utanför högkvarteret

“Kings rage”

 

In Sweden when there is a storm it’s usually no big deal, so I thought nothing of it when I heard that the storm is coming. Pfft, I thought. Then came the rain. The sky suddenly turned more black than the cat we call Tota , the doors started slamming  while the wind was howling and the heavens opened up to unfold its thick waterfall curtains.  The heavy dark clouds roared as if Mufasa and the other old kings actually were there and they were indeed not happy.

 

10668834_10202971536754884_8293007136421125756_o

 

So the storm was early according to the forecast but according to calendar our last 25% of the team was late. Taras showed up on the 3rd of October and coming from Ukraine he had some stories to tell. He was actually in the war. He has wounds to prove it and he is the toughest guy I ever met. Defying the pain of his still healing foot we spent a long time in the Maltese sun wandering around Gzira district looking for a certain shop that sells diving equipment. We found it and a few days later we went to Marsaskala. It was the first time I went snorkeling and I am in awe. I cannot express the amazement of being able to see clearly under water. It was like reversed Ariel syndrome. It made me wish for fins. I saw sea urchins, crab families and schools of fish. The underwater vegetation was beautiful beyond this world.

 

10301289_10202971535434851_1853318039874452132_n

 

Life is still life and even though the sun is shining it’s not always a walk in the park. The last week has been a challenge with cultural differences, new tasks and stress. Yet I wouldn’t want to change any of it. We’re all here for a reason and I’ve learned so much about myself, about people and the importance of being earnest. Good communication is the foundation for all team work. Smooth seas never made a skilled sailor, they say, so we sail on!

 

Words don’t seem to cut it for this experience.

 

It feels like a film when I see the lady who goes around in the city early in the morning to feed the cats (she’s doing too good of a job, they are far from starving…) There is a scene of a man far from home sitting on a bus hiding a wedding photograph that he every now gazes at longingly. There is a girl entering the presidential room at the headquarters look at the many scarves decorating the walls thinking of the history and all the feet that have been there. There are about 3500 scout members, 500 scout leaders and 40 different scout groups and only one Swedish scout in Malta. That’s me!

 

10553890_10202971537914913_3678849150964705459_o

 

I still can’t tell you anything about the scout uniform. It will remain a secret for a bit longer, but something I can tell you is that in November there will be a small re-design workshop at Għajn Tuffieha scout camp arranged by yours truly! The environment is a big issue and the reason I wish to make this event is to inspire others to instead of throwing away perfectly good clothing start seeing the potential for the new in the old and reusing things for a more sustainable world. It really doesn’t take much to turn “that old rag” into something new, personal and rad. It doesn’t cost much to make a difference. It doesn’t take much effort to make a change. Let’s bring back the DIY and the YES I CAN spirit back. When you put time and love into something it becomes more valuable to you than the latest fashion.

 

So lastly for this entry as mentioned in last blog post there was something on its way in the mail and now the little mint green thing from Mr Postman is here. It is a… ukulele! Why?  I’ve always wanted to learn to play it and we volunteers are making a band! What else are the volunteers up to? Well, we’re making a booklet about us so that the local scouts can get to know us and what EVS is. It will hopefully be finished by next entry!

 

FOR NEXT TIME:

 

Time for work

… and time for play!

Some important words and phrases in Maltese

DIY sustainability progress

Stay tuned, stay curious. Peace!

 

// Lovisa

October 2014, Malta